Josefine Mindus sjunger Cephisa i årets uppsättning av Orpheus och medverkar i sensommarkonserten Eurydice, dove sei? den 17 augusti

Vad kommer vi få höra dig sjunga på konserten? Det blir en solokantat av Pergolesi med två stora arior och recitativ där jag omväxlande sjunger ur ett berättarperspektiv och som Orfeus. Det är väldigt vacker musik med dramatiska recitativ. Utöver kantaten blir det ett par stycken av Händel: två arior ur operorna Arianna in Creta och Rinaldo, och en duett ur Tolomeo som jag sjunger tillsammans med Rémy Brès-Feuillet.

Berätta om din bakgrund och väg till operascenen. Det började med att jag studerade komposition på Tonsättarskolan i Visby. Därifrån sökte jag mig vidare mot klassisk sång och gick folkhögskolan i Vadstena och därefter musikhögskolan i Hannover. Under min tid i Vadstena upptäckte jag romanser och nördade ner mig ordentligt i den repertoaren och lärde mig massor. På skolan i Hannover finns det en väldigt bra Liedklass. Eftersom skolan också lockar många bra pianister har man som sångare konstant tillgång till fantastiska musiker. Så då fick jag ytterligare chans att gräva ner mig i det. Så nu är jag en riktig liednörd! Opera kom egentligen in ganska sent i mitt liv och ett avgörande ögonblick var när jag såg Thomas Adès The Tempest på bio från Metropolitan och blev helt golvad – wow, kan opera vara så här! Mina första riktiga roller gjorde jag efter utbildningen under de tre åren på operastudion vid Komische Oper i Berlin. Nu sedan ett år tillbaka är jag på Der Hessisches Staatstheater i Wiesbaden, som är operahuset där. I Sverige har jag stått på scenen när jag sjöng Bess i Vadstenaakademiens uppsättning av Breaking the Waves 2022 och rollen som Cephisa på Drottningholm i sommar blir min Stockholmsdebut.

Du är baserad i Tyskland sedan åtta år tillbaka. Hur skulle du beskriva landet ur en sångares perspektiv? När jag sökte mig till Tyskland tänkte jag först att det var praktiskt att göra utbildningen i ett annat land och samtidigt lära sig ett språk. Men nu i efterhand är jag väldigt tacksam över att få ha gjort mina studier där och allt det givit mig. Där finns det till exempel så många möjligheter att utföra sitt yrke. Även om Tyskland precis som Sverige på senare tid har haft mycket finansiella åtstramningar inom kulturen så är det ett helt annat utbud, det finns till exempel mer än 80 operahus i landet. Redan när man kommer till skolan sätts allt i system kring vilka arior man ska sjunga på auditions och vilket som är ens fach, alltså vilka roller som passar. Anledningen är att det finns en business, ett maskineri, att förbereda sig för att kliva in i och vara en del av. Det är på gott och ont så klart. Men jag är otroligt glad över att jag har kunnat utöva så mycket musik under de här åren.

Vad är din erfarenhet av barocken och den tidiga musiken? På Komische Oper sjöng jag Eurydike i Monteverdis L’Orfeo i regi av Barrie Kosky. Det var en av de bästa upplevelser jag någonsin haft och där föddes det en längtan i mig att få göra mer av den här typen av musik! Det har blivit en del Bach eftersom det görs mycket i Tyskland, och så har jag sjungit Amor i Glucks Orfeo ed Eurydice och några Händelroller. Men jag vill definitivt utforska den tidiga musiken mer och drömmer om att sjunga Rameau, Monteverdi och allt som finns men som inte är så välkänt eller upptäckt.

Josefine Mindus tilldelades Anders Walls stipendium 2022 och var 2023 års Jenny Lind-stipendiat.

Zachary Wilder är en amerikansk tenor bosatt i Paris. På Drottningholms Slottsteater medverkade han i The Fairy Queen (2023) och Armide (2024). Den här sommaren kommer han tillbaka för en konsert i Slottskyrkan den 9 och 11 augusti.

Hur upptäckte du barocken och den tidiga musikrepertoaren? Jag växte upp i ett väldigt musikaliskt hem – min pappa är popbranschen och alla på hans sida av familjen är musiker. Jag tillbringade mycket tid i hans studio och omgavs av några av 90-talets största R’n’B-sångare. Så sången har alltid varit en dela v mitt liv. Mot slutet av gymnasiet började jag ta sånglektioner för att jag var nyfiken på opera, och jag blev helt förälskad. Ett intresse som ledde mig vidare till Eastman School of Music som är ett välrenommerat musikkonservatorium i Rochester, New York. En vän till mig där tyckte att jag skulle kolla upp Collegium Musicum (en ensemble som ägnar sig åt tidig musik) och trodde att det var en repertoar som skulle passa mig. På den tiden testade jag tänkte att jag ger det en chans. Där möttes jag av en man med skägg och luta som visade sig vara den berömde lutenisten Paul O’Dette och det slutade med att jag tog alla hans kurser. Musiken som vi studerade med honom talade direkt till mig och det gjorde även hela filosofin kring att undersöka historiska praktiker och se vad det kan betyda för oss som vill väcka den här musiken till liv idag.

Intresset för tidig musik och forskning om hur man framfört verken historiskt har utvecklats mycket under de senaste decennierna. Vilka trender ser du idag? En trend som jag ser är en slags omprövning av det arbete som redan har gjorts under 70- och 80-talen. Det var en tid som formade en vissa stildrag som har blivit allmänt kopierade. Men om man återvänder till originalkällorna upptäcker man att det nog framfördes annorlunda på 1600- och 1700-talen. Vi är så klart moderna människor och kan inte exakt återge något ur det förflutna, och publikens lyssnande är också annorlunda nuförtiden. Men vi kan ställa oss djupare frågor. Att vara medveten om hur vi gör tolkningsbeslut idag hjälper oss att komma närmare den ursprungliga intentionen och musikens inverkan.

Ett annat intressant område är studier i känslornas historia – hur människor upplevde och uttryckte känslor i olika historiska perioder, och hur vår egen kulturella lins influerar sättet som vi ser på det. Det är ett forskningsfält som jag tycker är ett otroligt fascinerande.

Vad kommer vi få höra på konserten? Det är en liten ensemble, vi är bara fyra. Vi undersöker Orfeusmyten genom musik från tidig repertoar, tillbaka till renässans och medeltid med kompositörer som Matteo da Perugia och Tromboncino. Idén är att spåra den känslomässiga bågen i berättelsen om Orfeus genom glorifiering, förlust, förvandling och transcendens. Ett speciellt stycke som ingår i konserten är en tonsatt engelsk från tidig medeltid som kallas Sir Orfeo. Det är samma berättelse som i myten, men här i skepnad av en engelsk kung. Mycket poesi från den tiden sjöngs men ofta är musiken förlorad. Här har vi haft tur då melodin har bevarats i folkmusik från Shetlandsöarna.

Vad skulle du säga att Orfeusmyten betyder för dig? I grunden tycker jag att Orfeus är en berättelse om sorg. Det påminner mig om en bok av Joan Didion, The Year of Magical Thinking, där hon beskriver den desorienterande upplevelsen av förlust och hur hjärnan inte kan acceptera att någon försvunnit, så man kommer på sig själv med att upprepa vissa ritualer eller fortfarande tro att personen finns där. Hon skriver om hur hon går in i sin döde mans garderob bara för att få känna doften av hans kläder. Det är en bild som talar starkt till mig. Det är som att gå över floden Styx för att återfinna Eurydike. Att gå in i garderoben, ner i minnenas och saknadens underjord, men hon finns inte längre där. Det är en hägring. Myten talar fortfarande så kraftfullt om erfarenheten av förlust. Än idag.