de unika originalkulisserna

Ingen annanstans i världen finns en samling teaterkulisser från 1700-talet som kan överträffa den som är bevarad från Drottningholms Slottsteater. När teaterhistorikern Agne Beijer 1921 kom in på scenen i den då orörda slottsteatern snubblade han bokstavligen över en kulturhistorisk sensation. Där låg originalkulisserna travade i högar, i “meterhögt damm”.

Regeringen beslutade i november 2023 att tilldela medel för kulturarvsbevarande åtgärder och konservering av teaterns originalkulisser. Drottningholms Slottsteater har en unik särställning bland världens historiska teatrar. Regeringen anser därför att det är angeläget att bidra till att vårda och tillgängliggöra det kultur- och världsarv som Drottningholms Slottsteater utgör.

I maj beviljade även Kungl. Vitterhetsakademien medel ur Lars Lawskis fond till konserveringen som en av flera kulturmiljövårdande insatser av kulturhistoriska byggnadsverk med syfte att främja svensk kulturmiljövård.

Konserveringen av originalkulisserna är ett omfattande och kostsamt projekt som kommer att kräva mycket finansiering under lång tid. Kulisserna kommer framöver också behöva en annan plats för förvaring än i dagens magasinsbyggnad.

Vill du medverka till originalkulissernas bevarande?
Kontakta Anna Hårleman De Geer per mejl>>> eller 076-88 919 00 för info hur du kan stötta projektet.

Om samlingen

De drygt 600 föremålen i samlingen består av delar av scendekor som bevarats från olika uppsättningar, de tidigaste från 1760-talet. Huvuddelen av samlingen tillverkades för Drottningholms slottsteater; totalt 494 föremål. Dekorelementen består av fonder, sidokulisser, scenbitar och tak i tyg, så kallade suffiter. Scenbitar avser fristående mindre delar av en större scenografi, exempelvis träd och delar av arkitektur. Andra benämningar är praktikabler eller sättstycken. Fonderna består av linnevåder som sytts samman till större dukar och målats med limfärg. Mellan 9 och 14 våder har använts för att få en full bredd på fonden. Vissa fonder är genombrutna så att de liknar exempelvis draperier framför en bakomliggande fond. Kulisserna och de flesta scenbitar består av träramar eller -stommar med fastspikad linneväv, målad med limfärg. Några av scenbitarna är istället skapade av limfärgsmålat trä eller kartong, exempelvis stående figurer. Delar som är fastsatta kan bestå av andra material såsom kartong eller textil. Som förstärkning har papper limmats på baksidan av ett flertal föremål, helt eller delvis. Nubb och klamrar förekommer.

Samlingen har stor betydelse för kunskapen om 1700-talets blomstrande teaterliv i Sverige och Europa, med kungligheter som Lovisa Ulrika och Gustav III som initiativtagare och utvecklare. Eftersom Drottningholmsteaterns verksamhet avstannade efter Gustav III:s tid bevarades scendekoren i sitt befintliga skick istället för att med tiden nötas ut och kastas bort, vilket annars var brukligt. Benämningen unik ska användas med försiktighet men är fullt relevant beträffande Drottningholms Slottsteaters samling. Den utgör den största samlingen av historisk scendekor i världen och har dessutom aldrig konserverats. Samlingen är därför unik eftersom föremålens autenticitet är intakt.

Att enastående svenska och europeiska konstnärer inte bara designat utan även ofta själva målat delar av scenbilderna bidrar ytterligare till att samlingen är unik och synnerligen kulturhistoriskt värdefull. Louis-Jean Desprez (1743-1804), Carlo Bibiena (1721-1787), Johan Pasch (1706-1796), Jean Eric Rehn (1717-1793), Jean-Démosthène Degourc (1749-1825) och Jacob Mörck (1748-1786) är bara några av 1700-talets mest framstående konstnärer som hållit i penseln.

Scenbilderna har varierande motiv: skogar, trädgårdar, antika palats, gustavianska rum, en stadsgata, ett fängelse – listan på platser i 1700-talets scenvärld är lång och fantasieggande.

1800- och det tidiga 1900-talets konserveringsmetoder och -material innebar ofta stora ingrepp som påverkade såväl konstnärligt utförande som materialens sammansättning. Konserverings- åtgärder som då utfördes har i åtskilliga fall fått till följd att föremålens uttryck förvanskats och deras livslängd förkortats. Det är därför positivt för scendekorens kulturhistoriska värden att de inte konserverades under denna period.

Under 1930- och 40-talen användes originalkulisserna i den ännu ganska blygsamma föreställningsverksamheten på teatern. När teatern efter 1946 började användas mer regelbundet, kopierades successivt originalkulisserna och kopiorna används numera i föreställningarna.

Under slutet av 1900-talet katalogiserades och fotograferades större delen av samlingen, vilket resulterade i Barbro Stribolts bok Scenery from Swedish Court Theatres. Drottningholm Gripsholm, som kom ut 2002.

Världsarvsutnämningen

Drottningholmsområdet utsågs 1991 av UNESCO till Sveriges första världsarv. Det innebär att anläggningen har mycket höga kulturhistoriska värden och klassas som omistligt i ett internationellt perspektiv. Slottsteatern med dess ursprungliga fasta och lösa inredning är av stor betydelse för världsarvsförklaringen och den ursprungliga bevarade scenografin omnämns särskilt i UNESCOS beskrivning:

With its castle, perfectly preserved theatre (built in 1766), Chinese pavilion and gardens, it is the finest example of an 18th-century north European royal residence inspired by the Palace of Versailles

The Palace Theatre is the only surviving 18th century theatre where the original machinery is still regularly used and the original stage sets are preserved. The sophisticated stage machinery, built by Georg Fröman according to drawings prepared by Christian Gottorp Reuss, is still fully intact, permitting quick changes of scene with the curtain up. A unique collection of stage sets, the dressing rooms, the storerooms, the scenery, and the large auditorium, seating 400 spectators, are preserved. Historical opera productions performed at the theatre are often staged and accompanied by music performed on authentic period instruments by the Drottningholm Theatre Orchestra.

Dags för konservering

Nu är teaterns samling av originalkulisser i behov av konservering.

Den varsamma konservering som tillämpas inom Drottningholms slottsområde idag innebär så få tillägg och så små ingrepp som möjligt. De planerade åtgärderna på teaterns ursprungliga scendekor avser att endast hejda förfallet och undanröja skadlig yttre påverkan från exempelvis rostande metallklamrar. I planen ingår inte att försöka återskapa måleri eller annan dekor som gått förlorad. De föreslagna åtgärderna bedöms vara nödvändiga för att bevara samlingen av ursprunglig scendekor för framtiden.

Patina är historiska spår av användning som bidrar till en svindlande upplevelse av tid som förflutit, och som även förmedlar kunskap om hur föremålen har använts. Även om materialens nedbrytning ska hejdas är det viktigt att scendekorens patina bevaras. Alla konserveringsarbeten inom världsarvet Drottningholm har en referensgrupp där bland andra slottsarkitekt och antikvarie medverkar, förutom konservatorer för olika materialkategorier. Gruppen följer arbetet och diskuterar kontinuerligt gränsen mellan patina och skadligt förfall, samt hur avvägningen däremellan påverkar konserveringsåtgärderna.