I sommarens utställning möter vi operakostymer ur förråden som använts i olika versioner av berättelsen om Orfeus och Eurydike. Runt om i teaterhuset hittar vi dockor klädda i olika färger, material och moden. Från Orfeo (Rossi) och l’Orfeo (Monteverdi) till Glucks Orfeus och Eurydike 1958, 1971, 1992, 1996 och 1998 och Orpheus (Telemann) 2025.

Se utställningen i samband med visning och föreställning eller boka en gruppvisning: guide@dtm.se
Teatern är öppen för visning dagligen>>>

Orfeus och kostymen

Myten om Orfeus och Euridike måste vara en av de mest spelade operorna genom tiderna. På Drottningholms Slottsteater har flera olika varianter och versioner satts upp sedan Sverigepremiären av C W Glucks opera 1773. Alla kostymer finns inte kvar idag men vi har vi plockat fram en hel del ur förrådet som vi visar i sommarens utställning. Att skapa dräkter från olika historiska epoker idag har ju den fördelen att man kan gå både bakåt och framåt i tiden och plocka fritt, ett rent nöje. Det konstnärliga uttrycket i en produktion kommer fram i samspel mellan regissör, kostymtecknare och scenograf. Här vill vi visa hur man har valt att gestalta berättelsen om Orfeus och Eurydike genom olika moden och ideal under olika tider fram till idag och sommarens premiär av Orpheus.

Anna Kjellsdotter, ateljé och utställningsansvarig samt kostymdesigner för Orpheus 2025.

Orfeusmyten

Den tragiske sångaren Orfeus är en av musikdramatikens kanske mest populära myt. Han hade en sådan talang att både gudar och människor blev rörda till tårar när de fick höra hans musik. Till och med de vildaste varelserna lugnade sig när de hörde honom sjunga. De första musikerna var gudarna. Hermes skapade lyran och gav till Apollon, ljusets, poesins och läkandets gud. Orfeus var son till en musa och musikens gåva som han fått av sin mor lämnade honom utan medtävlande i skönsång. Orfeus kunde få tvister mellan våldsamma hjältar att lugna sig genom att spela på sin lyra. Musiken förtrollade inte bara människor utan även vilda djur. Allt levande och livlöst följde honom. Konstnären Orfeus ägde en sådan stor kraft att han kunde rubba den gudomliga ordningen.

Orfeus hustru Eurydike som han älskar innerligt blir biten av en orm och dör. Utom sig av sorg bestämmer sig Orfeus för att våga sig ned i helvetet där de döda vistas, och be Hades, de dödas gud, om att få tillbaka henne till de levandes värld. Hans smärta efter Eurydikes död ger honom snarare mer inspiration till musiken och hans kraft och förmåga att förtrolla gudarna gör att han bara växer. Men Hades har ett villkor: att Eurydike går bakom Orfeus och att han inte vänder sig om för att titta på henne förrän han är framme i ljuset. Annars försvinner hon för alltid. Orfeus går med på detta och påbörjar återresan. Nu har han Hades löfte. Men för att det ska infrias krävs det för det första att Orfeus tror på gudens ord: går hon verkligen där bakom honom, eller kommer han att upptäcka att han har blivit lurad när han når fram till världen ovanför? Orfeus tvekar. Eller tvekar han om att han vill ha Eurydike tillbaka? Han vänder sig om...

Det här är anledningen till att myten om Orfeus är så stark och mänsklig. Villkoret för själens återvändo är att vi inte tittar bakåt och tvivlar. Orfeus är en människa och en konstnär som fortsätter med sin gudomliga musik när han kommer tillbaka från underjorden. Backanterna kommer att slita Orfeus i stycken men hans huvud som nu skilts från hans kropp kommer att fortsätta besjunga Eurydikes namn och hoppet om den eviga kärleken.