Rätt man på rätt plats vid rätt tillfälle

Agne Beijer och Drottningholmsteatern - till 100-årsminnet av återinvigningen 1922

Inga Lewenhaupt

Vem var han egentligen, mannen, vars namn de senaste 100 åren varit lika förknippat med Drottningholms Slottsteater som Gustaf III:s under 1700-talet?
Frågan är svårbesvarad även för en som haft regelbunden kontakt med honom under hans sista 25 år.
Agne Beijer, född på julafton 1888, kom från en bildad familj. Fadern var bokförläggare, farfar och morfar präster, den senare son till Esaias Tegnér. Trots oroliga familjeförhållanden då Agne var 10-14 år med stor konkurs efter faderns olyckliga spekulationer och dennes död, genomförde han en skolgång i Norra Latin med studentexamen 1907 och studier vid Uppsala universitet i latin, franska och litteraturhistoria fram till en fil.lic. 1920 med fokus på äldre svensk dramatik. Amanuensanställning på Kungliga Biblioteket och några försök som latinlärare gav försörjning även för hustru Ester och dotter Malin, född 1920.

Han sökte en tavla och fann en teater

Beijers humanistiska utbildning, kunskap om gustaviansk dramatik och då nyligen utkomna böcker om svensk teaterhistoria, gjorde att han förstod vad han snubblat över på scengolvet i mörkret den där berömda vårvinterdagen 1921, då han sökte en Elias Martin-tavla som förvarades i ett bakre skådespelarrum på teatern. I det ögonblicket fann han sin livsuppgift och började sätta bollen i rullning inte bara för återöppnandet av den sedan decennier till dammigt magasin förvandlade gustavianska trollerilådan utan även för uppbyggandet av ett teatermuseum och introducerandet av ett nytt universitetsämne i Sverige.
Via riksmarskalken Otto Printzsköld utverkades kung Gustaf V:s tillstånd att iordningställa teatern och somrarna 1921 och 1922 röjdes, rengjordes och förtecknades. De gamla lampetterna och kristallkronorna fanns inte kvar och de bakre fönsterluckorna gav inte mycket ljus, så installation av elektrisk belysning med gulfärgade glödlampor gjordes. Nytt tyg anskaffades till bänkarna efter ursprunglig blå tygbit från ett säte i Drottningens loge och för möblering av teaterns olika rum anlitades Husgerådskammaren. Arbetena bekostades av slottsstaten.
Men varför fanns inga rep när allt annat i det barocka teatermaskineriet syntes intakt? Jo, redan i början av 50-talet minns jag att Beijer berättade för mig om att han vid en audiens hos Gustaf V nämnt det underliga i att det saknades linor i det gamla maskineriet. Då hade Kungen skruvat på sig och med sitt lite fransyska tonfall generat sagt “Dom har jag låtit gossarna ta till sina båtar!” Att skaffa nya rep (s.k. stormlinor med hampa) och dra dem rätt blev sedan en uppgift för operans maskinist Gunnar Broberg och segelfartygskunniga rådgivare.
Bland alla på och kring scenen magasinerade på väv och trä målade kulisser, fonder m.m. fann Beijer och medhjälpare från operan alla typer av 1700-talsteatrarnas typiska basdekorer för en skog, en park, ett palats, en salong, en gata, ett torg, en hamn, himmel och helvete.  Så småningom kunde ett 30-tal mer kompletta dekorer registreras. Visionerna tog fart.

Öppningsdivertissemang och teatermuseistart

På 150-årsdagen av Gustaf III:s revolutionsdag återinvigdes teatern den 19 augusti 1922 av ståthållare Adolf A:son Murray, som haft stor del i förberedelsearbetet. För första gången sedan över 100 år kunde man på den historiska scenen uppleva snabba scenbildsbyten för öppen ridå, s.k. changements-à-vue via dekoruppsättningar på de gamla kulissvagnarna, bl.a. Carlo Bibienas girlandsmyckade palatsdekor från 1774, den Dugourc-eftergjorda molndekoren och inte minst nedsänkandet av stora charen, ”la gloire”, med två rokoko-klädda balettelever. Balettelever dansade två menuetter instruerade av premiärdansösen Lisa Steier (ur Mozarts Figaros bröllop och Bellman) och tre sångnummer av Lillemor Gagge Montelius avslutade (ur Glucks Orfeus, Bellmans Träd fram nattens gud och av Händel). Dans och sång ackompanjerades på piano av Beijers ingifta faster Alice Tegnér.
Något mer publikt visades sedan inte från scenen under 1920-talet, men Beijer började bygga upp en museisamling av bilder och föremål från 1500-1700-talens europeiska teaterhistoria. Med bistånd av Adolf Murray godkändes stora depositioner från Nationalmuseum, främst Tessinsamlingen, Livrustkammaren, Konstakademien, Kungl. Teatern, Stockholms slott, Nordiska Museet m.fl.  och år 1925 öppnades ett teatermuseum i sju av teaterns rum. Beijer blev intendent och började göra sommarvisningar. Lönen från visningsintäkterna drygade han före professorsåren ut som teaterkritiker i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning och en tid i Stockholms dagblad och blev därmed även aktivt delaktig i det samtida teaterlivet.

Etablering och internationell uppmärksamhet under 1930-talet

För forskningsändamål gjorde Beijer längre utlandsresor, främst till Paris och hans personliga boksamling växte men också hans kontaktnät. När han i samarbete med den franske teaterhistorikern P. L. Duchartre 1928 publicerade Nationalmuseets då okända Fossardsamling med träsnitt ur commedia dell´arte från 1500-talet tillsammans med Arlequinbilder från Bibliothèque National, väckte det stor uppmärksamhet.
Beijers internationella kontakter fortsatte att generera intresse för teatern och han stod som värd för flera konferenser på Drottningholm vilket avspeglades i 1930-talets totalt femton abonnerade divertissemangsföreställningar (ingen sommaren 1932) för en internationell museikongress 1930, Comédie Française, 1931, ett nordiskt arkitektmöte och en internationell konsthistoriekongress 1933, Det Kongelige i Köpenhamn 1936 och en skandinavisk teaterkongress 1937. Oftast medverkade Kgl. Teaterns balett i Valborg Franchis koreografi och några gånger ensembler ur Hovkapellet. I övrigt framträdde många av Dramatens främsta skådespelare och enstaka sångare från Operan. Vid varje föreställning visade Beijer museirummens utställda bilder och föremål.
Situationen var dock prekär. Enstaka sommarvisningar var enda inkomsten. Agne Beijer var, som Arne Lyth så riktigt formulerat, en ”chef utan avlöning för ett världsbekant museum utan anslag.”

Föreningen Drottningholmsteaterns Vänner 1935

Avgörande för teaterns framtid blev den på Waldemarsudde den 28 september 1935 bildade Föreningen Drottningholmsteaterns vänner. Prins Eugen blev ordförande och Beijer sekreterare. Genom medlemsavgifter och donationer kunde nödvändiga reparationer göras och utgivandet av Beijers ”magnum opus”, den stora boken ”Slottsteatrarna på Drottningholm och Gripsholm” 1937 garanteras.  Från sommaren 1938 började Vänföreningen ansvara för föreställningarna och man fick ett första bidrag på 2 000 kr från staten.
Under Beijers epok som teaterchef till 1947, parallellt med hans verksamhet som teaterkritiker, associerades teatern mer med taldramatik och rokokobalett än med opera.
Kungl. Teaterns första gästspel på Drottningholm ägde rum den 5 augusti 1948 med Cimarosas Il matrimonio segreto med Gardelli som hovkapellets dirigent. Under en tid som ledamot i Operastyrelsen fick Beijer visst inflytande på fortsatt samarbete. Föreställningsansvaret med såväl administrativ ledning och repertoarplanering som engagerande av artister övertogs successivt av Gustaf Hilleström, tillika vänföreningens sekreterare från 1956. Hilleström hade också ansvar för sommarguiderna.
Med bidrag från stat och kommun samt vid många utländska gästspel även från de olika kulturinstituten ökades föreställningsantalet drastiskt under 1950- och 60-talen och därmed också behovet av kopieringar av de dyrbara kulisserna. Vid ett tillfälle lyckades man få 50 000 kr för detta och det utfördes i omgångar i Operans ateljéer.
Museet kunde dock inte få statliga anslag. Ecklesiastikdepartementet gjorde en utredning och eftersom något teatermuseum inte nämns i 1809 års hovstadga var det ”olagligt” och att betrakta som obefintligt.

Stiftelsen Drottningholms teatermuseum 1945

Omedelbart efter krigsslutet, 1/7 1945, övertog Stiftelsen Drottningholms teatermuseum ansvaret för museum o bibliotek. Stiftelsen skulle skapa kännedom teaterns historia, främst svensk, och för detta ändamål bygga upp ett museum med bildarkiv och bibliotek. För att infria detta anslog vänföreningen regelbundet stora summor till nyförvärv, vilket gällde ända till förstatligandet 2010 i nuvarande Statens musikverk. I stadgarna stod ingenting om föreställningar. Detta infördes först 1971 sedan Stiftelsen DTM 1970 övertagit föreställningsverksamheten och bibliotek och sekretariat flyttat till Filmhuset.
Under kriget flyttades delar av den deponerade utställningen på Drottningholm till säkrare plats, men återbördades huvudsakligen till teatern, där sedan fler utställningsrum iordningställdes och även 18- och 1900-talet representerades. Bl.a. visades ett större förvärv av scenografiskisser av Carl Grabow.  

Drottningholmsteatern som ”filial” till Stockholms högskola 1946

År 1940 startade Agne Beijer, från 1941 docent, ett teaterhistoriskt seminarium vid Stockholms högskola och upprätthöll sedan en personlig professur 1946-1958. Under den tiden betraktades Drottningholmsteatern närmast som en filial till den teaterhistoriska institutionen, förlagd till biblioteket, som sedan 1939 fanns på Linnégatan 7 nb, där seminarierna hölls i läsesalen. Detta gällde ännu då jag 1960 påbörjade mina studier för Beijers efterträdare och enda disputerade adept, Gösta M. Bergman.
Mitt första möte med Beijer och Drottningholmsteatern tio år tidigare finns ännu i starkt minne. Den 12 september 1950 fick jag, just fyllda nio år, följa med min morfar, v. hovauditör Nils Erdmann, på ett divertissemang för Svenska Bankföreningen. Det makalösa maskineriet väckte många frågor, och då min morfar inte kunde svara på dem förde han mig till professor Beijer. Nu hör till saken att Beijers i övrigt fantasifulla intressesfär inte inkluderade barn, enligt dottern Malin inte hans egna och inte andras. Men mina många ivriga frågor tycks ändå ha väckt hans intresse och jag fick ynnesten att under några repetitioner sitta alldeles tyst vid hans sida under den vänstra grillerade logen. Jag minns att han var missnöjd med belysningen och att jag blev totalt uppslukad av den magiska teatern. Då såddes naturligtvis frön till min fortsatta bana som teaterhistoriker och som hans efterträdare som museichef.
I den teaterhistoriska utbildningen ingick även på Bergmans tid obligatoriska visningar av Drottningholmsteatern och dess museirum. Beijer, som efter professorsåren till sin pensionering vid 70 år 1964 formellt fortsatte som chef för Stiftelsens museum och bibliotek, visade gärna med oerhört intressanta, men ibland något långa utläggningar. Gamla gravyrer av Buontalenti, Torelli, Peruzzi, Galli-Bibiena, Bérain, Juvara, Vigarani och Desprez fick liv och Pehr Hilleströms målningar av skådespelare och karuseller, den stora modellen av Aleottis Teatro Farnese i Parma, den franska infernoscenen efter Callot, commedia dell’arte-kostymer m.m. imponerade. Vilken lärobok!
Beijer var oerhört noga med detaljer. Om något, t.ex. en stol, flyttats det minsta på teatern skulle den omedelbart tillbaka i exakt ursprungsläge.
Om det var publik i salongen fick absolut endast 1700-talskläder förekomma på scenen, aldrig nutidskläder. Vid visningar eller föredrag skulle man alltid stå framför eller bredvid scenen. Man skulle aldrig säga skådespeleri, utan skådespelarkonst och Gustaf III skulle stavas med f.
Det var många gånger svårt att riktigt förstå vem som ansvarade för vad, det gällde både ute på Drottningholm och på Linnégatan 7.  Museichefen Beijer, som sedan 1952 bodde permanent i Kyrkpaviljongen på Drottningholm, kom oftast in och lånade böcker men Hilleström, som anställts i biblioteket redan 1941 satt på flera olika stolar, dels som intendent och ansvarig för Stiftelsens kansli med bibliotekarie och flera arkivarbetare och som både sekreterare i vänföreningen och med föreställningsansvar. Därtill kom Stockholms universitets Teaterhistoriska institutions expedition och lärare. För studenterna fanns ingen annan plats förrän hösten 1962, då institutionen flyttade en trappa upp.
Jag hade många tillfällen att iaktta samspelet mellan Beijer och Hilleström och upplevde båda som ”knepiga”. Jag kan förstå Hilleström som hela tiden kände sig överbevakad, vad han än gjorde. Triumviratet med professor Gösta M. Bergman blev inte mindre komplicerat. När Bergman t.ex. tyckte att studenterna skulle få vandra omkring fritt på teatern eller låna hem värdefulla böcker blev det problem.
Det hände att Hilleström ringde och bad mig komma ut och hjälpa till med visningar för stora grupper som kommit med båt. Jag guidade oftast på tyska eller engelska - utan ersättning förstås. I en grupp med äldre förmögna amerikanskor tände två av dem plötsligt var sin cigarett inne på teatern. Jag kastade mig över dem och de kunde inte alls förstå varför. På den tiden fanns inte nutidens brandsäkerhetssystem. Jag berättade för Hilleström och såg skräcken i hans ögon: Tänk om Beijer kommit förbi! Beijer var heller inte så förtjust i att Hilleström tillät alltför stora visningsgrupper, men det gav inkomster!

Le Théâtre – ce moi!

Det var naturligtvis inte underligt att Beijer identifierade sig med sitt livsverk och att han efter pensioneringen 1964 såsom inspektor fram till sin död 16 mars 1975 fortfarande bevakade sina gamla domäner. Till exempel fick ingen annan skriva om Drottningholm, inte Hilleström och inte jag. Då jag med professor Bergmans goda minne länge förberett min trebetygsuppsats i Teaterhistoria inklusive partiturstudier om Uttinis opera Thetis och Pelée, som invigde vår svenska opera 1773, frågade jag Beijer om han kände till något material jag inte hittat. Det blev fullständig tvärnit. Det ville han själv skriva om (vilket han aldrig gjorde). Jag tvingades byta både ämne och epok. Om det bevarade notmaterialet gjorde sedan Martin Tegen en studie.
Beijer arbetade länge med den utlovade del II av det stora bokverket från 1935, men stor självkritik och alltför många andra uppgifter försenade. Efterlämnade manuskript utgavs postumt 1981, efter granskning och notapparat av Birgitta Schyberg, under titeln ”Drottningholms slottsteater på Lovisa Ulrikas och Gustaf III:s tid.”

”En fascinerande bizarre personlighet”

Så karaktäriserade Hilleström sin lärare, arbetsgivare och mångårige kollega.
Beijer var en djuplodande analytiker och sökare med målet att bygga upp glömda fantasivärldar. Medlet blev Drottningholmsteatern. Med hans egna ord: ”Ingen dikt är så tidlös att icke något däri vinner en djupare klang eller ett mera skiftande spel av reflexer om den insättes i ett historiskt tidssammanhang.” (O&B 1932)
Han var dock ingen praktisk teaterman och ingen god organisatör. Men han ingav stor respekt och man hade svårt att närma sig honom då han ständigt syntes upptagen med något problem. Han var alltid mycket vänlig och närmast timid till sitt sätt men kunde tillfälligt explodera om något gick honom emot. I sin konstnärliga uppfattning kunde han vara ytterligt bestämd i men i andra fall eftertänksam och vacklande. Denna återkommande obeslutsamhet upplevdes ofta som frustrerande för Hilleström, vars problemlösningar i Beijers ögon inte alltid var ideala men i allmänhet praktiskt och ekonomiskt betingade.
Flera har med mig undrat över om han själv förstod vilka orimliga krav han tidvis kunde ställa på sin omgivning. Med sitt otroliga kunnande hade han mycket att lära ut, men han hade ingen stor röst, någon gång en liten stamning, och drog inte sällan ut på visningar, föreläsningar och tal tills åhörarna ”kroknade”. Hans ibland ålderdomliga och högtravande, men vackra språk, kunde vara svårt för somliga. Och franska citat behövde naturligtvis inte översättas.

Coda

Drottningholmsteaterns rum hyser inte längre någon stor historisk utställning. Nuvarande Scenkonstmuseet visar bara en liten bråkdel, resten ligger nerpackat och väntar på ett nytt liv i den digitala världen.
”Men den betydelsefullaste kunskapskällan för inlevelsen i en förfluten tids sceniska fantasiliv i hela dess polyfona klangrikedom är och förblir dock Drottningholmsteatern själv.” (Beijer 1981 s. 8). Ja, må den leva…

*

Källor (kronologiskt efter tryckår):

Agne Beijer, ”Teatermuseet på Drottningholm. En programförklaring och en överblick.” Ord och Bild 41:a årg. 1932, häfte 1.

Agne Beijer, Slottsteatrarna på Drottningholm och Gripsholm, 1935

Agne Beijer, ”Teatermuseet på Drottningholm”, Teaterhistoriska studier, 1940

Svenska män och kvinnor 1942-1948

Gustaf Hilleström, ”Drottningholmsteatern förr och nu”, 1956

Gustaf Hilleström, ”Dramatik på Drottningholm”, 1975

Agne Beijer, ”Drottningholms slottsteater på Lovisa Ulrikas och Gustaf III:s tid”, Stockholmsmonografier 1981

Arne Lydén, “Agne Beijer. En minnesteckning”, utgiven av Föreningen Drottningholmsteaterns Vänner, 1982

Carl-Erik Virdebrant, Drottningholms teatermuseum. Betänkande av utredningen rörande verksamheten vid stiftelsen Drottningholms teatermuseum m.m., Utbildningsdepartementet, Ds U 1982:8

Ove Hidemark, Per Edström, Birgitta Schyberg, ”Drottningholms slottsteater, dess tillkomst, öden och bevarande, 1993

Carl-Gunnar Åhlén, ” Drottningholms Slottsteater 1922-1992”, bok till skivutgåvan Collector’s Classics, Caprice, CAP 21512, 1993.

Inga Lewenhaupt, ”Slottsteatrarna före den gustavianska tiden” (i De Kungliga Slotten, Drottningholm bd I, red. G. Alm & R. Millhagen), 2004

Keith Wikander, ”Klenoder i tiden”. SOU 2006:68

Inga Lewenhaupt, ”Slottsteatern från Gustav III till Carl XIV Gustaf” i bokverket De Kungliga Slotten, Drottningholm bd II, red. G. Alm & R. Millhagen 2010

Lena Hammergren, Inga Lewenhaupt, Willmar Sauter,”Changing Perspectives.   Seventy Years of Theatre Studies at Stockholm University”, 2016

Inga Lewenhaupt, Musik och teater - bibliotekets utveckling och expansion (i Ett bibliotek i musikens tjänst, red. Rikard Larsson), 2021.